The Creation of Value by Living Labour: A Normative and Empirical Study - Vol. 2

Boken bygger på professor Chengs "Nya fyrateori" om värde, rikedom och fördelning, där särskilt den "nya levande arbetsvärdeteorin" är nyskapande. Dess grundläggande idé är följande. Enligt Marx omfattar allt arbete som direkt framställer fysiska och mentala eller kulturella varor för utbyte på marknaderna, eller direkta tjänster för produktion och reproduktion av arbetsvaror, inklusive internt ledarskapsarbete och vetenskapligt och tekniskt arbete, kategorin värdeskapande arbete eller produktionsarbete. Teorin följer noggrant Marx tankegång i hans analys av materiell produktion och utvidgar den till alla samhälls- och ekonomiska sektorer.
Ett andra hinder för att förstå arbets roll i framväxande arbetsintensiva tekniker är neoklassisk ekonomis ensidiga fokus på privat produktion. Den underliggande antagandet är ett idealiskt produktionssystem som bedrivs av helt skilda juridiska enheter, där varje enhet endast producerar för marknaden och endast interagerar med andra genom marknaden.
Men resultaten av mentala produktiva aktiviteter såsom vetenskapligt arbete, kreativt arbete och till och med ledarskap antar i allt högre grad formen av en allmän förvärvning för samhället, vilket därför är inneboende socialt. Marx kallade detta för "allmänt socialt arbete." Privat arbete inom ett företag bygger både på detta allmänna sociala arbete och på de insatser som företaget förvärvar genom marknaden. Detsamma gäller mycket kulturellt arbete, som ingår i processen där arbetskraften själv reproduceras, inte minst genom att forma dess produktiva krafter. Det mest uppenbara exemplet på detta är utbildning, som även neoklassiska ekonomer till en viss grad måste erkänna som en "allmän nyttighet."

Kinas ekonomi innefattar en kombination av ägandeformer – offentligt, privat och kooperativt. Dessutom är dessa ägandeformer, under de särskilda och distinkta förhållandena i det kinesiska samhället, inte nödvändigtvis desamma som deras formellt identiska motsvarigheter i västerländska samhällen, på samma sätt som jordägande i 1700-talets England, trots att det formellt var likadant som i det franska ancien régime vid samma tid, redan hade antagit kapitalistiska drag som var långt ifrån de som avskaffades i revolutionen 1789.

Även helt privat kapital verkar under betydligt större och till och med kvalitativt annorlunda offentliga begränsningar i Kina än de som finns i fullt kapitalistiska ekonomier, och kan använda offentliga resurser som inte finns i samma form där. Det är förstås sant att offentliga begränsningar och resurser finns i alla samhällen, även de som stolt proklamerar sin kapitalistiska karaktär. Hur mycket neoklassisk ekonomi än ignorerar detta faktum och talar som om all produktion vore lika privat som Leibniz monader. Som en följd måste den använda invecklade omskrivningar för att förneka det uppenbara faktum att stat, utbildning, hälsa, omsorg och otaliga andra offentliga verksamheter inte bara bidrar till samhällets värde och rikedom, utan utgör en oumbärlig mental infrastruktur utan vilken privat produktion inte ens skulle kunna äga rum, lika lite som den kan bestå utan luft, vatten eller solsken. Västerländsk teori ger inte ens staten, än mindre det offentliga rummet, status som en produktionsfaktor. Inte undra på att den inte kan förklara Kinas tillväxt.